1 % äger 40 % av världens förmögenheter

Världens samlade förmögenheter är mycket ojämnt fördelade. Den rikaste procenten av världens befolkning äger ca 43 procent av all förmögenhet.

Världens totala förmögenheter var 2010 ca 200 triljoner dollar (200 000 miljarder dollar). Av dessa ägde den rikaste 1 procenten av världens befolkning 43 procent dvs 86 triljoner dollar. Den rikaste tiondelen ägde ca 83 procent så övriga 90 procent av världens befolkning fick dela på övriga 17 procent.(1)

Diagram 1. Andel av total förmögenhet 2010 (%) för den rikaste procenten av befolkningen, 10 % rikaste respektive övriga 90 % av befolkningen.


Källa: Global wealth report 2010, Credit Suisse Research Institute, 2010.


Detta är ju väldigt mycket pengar så för att få en bättre uppfattning om förmögenhetsskillnaderna kan man jämföra per person. Den rikaste procenten hade då i genomsnitt en förmögenhet på ca 2 miljoner dollar per person medan de övriga 90 procenten hade en förmögenhet på ca 9 000 dollar per person. Den rikaste procenten hade alltså mer än 200 gånger större förmögenhet i genomsnitt jämfört med övriga 90 procent.

Den rikaste procenten äger alltså en väldigt mycket pengar. För att förstå hur mycket det är kan man tex jämföra det med vad det skulle kosta att utrota den värsta fattigdomen i utvecklingsländerna. Enligt FN skulle det kosta ca 90 miljarder dollar per år. Om man gör ett tankeexperiment och införde en skatt på säg 1 promille (dvs 0,1 %) på den rikaste procentens förmögenheter skulle det generera en inkomst på ca 86 miljarder dollar per år. Så 1 promille skatt på den rikaste procentens förmögenheter skulle räcka för att utrota den värsta fattigdomen i världen.* Detta är ju bara ett av många exempel som en sådan skatt skulle kunna användas till. Ett annat angeläget problem är ju klimathotet där det behövs omfattande globala investeringar för att minska utsläppen av växthusgaserna, en förmögenhetsskatt skulle kunna ge ett stort bidrag till dessa investeringar.

Definition av förmögenhet: finansiella tillgångar + icke-finansiella tillgångar (tex fastigheter) – skulder. Pga barn sällan äger en förmögenhet gäller siffrorna för den vuxna befolkningen (ca 4,4 miljarder 2010).

Läs gärna ett tidigare inlägg av mig om förmögenheterna i Sverige.

Intressant?

* End of poverty, J Sachs, 2005


Svenskarna vill satsa på välfärden

En stor majoritet av svenskarna stödjer en generös skattefinansierad välfärd som drivs i offentlig regi.

Med tanke på hur lite det skilde sig mellan de två blockens valmanifest när det gällde skatter och kommersialiseringen av välfärden kan man ju få för sig att stödet hos svenskarna för en utbyggd välfärd i offentlig regi är lågt. Men enligt den senaste välfärdsstatsundersökningen från Umeå universitet är stödet stort hos svenskarna för en skattefinansierad välfärd som drivs av stat och kommun, diagram 1 och 3. En stor majoritet kan även tänka sig betala mer i skatt om den går till välfärden, diagram 2.

Diagram 1 – Andel som svarar ”bör som nu huvudsakligen betalas genom skatter och arbetsgivaravgifter” (%, 2010) (Källa: Välfärdsstatsundersökningen 2010, Umeå universitet)

Diagram 2 – Andel av befolkningen som kan tänka sig att själv betala mer skatt om den går till… (%, 2010) (Källa: Välfärdsstatsundersökningen 2010, Umeå universitet)

Diagram 3 – ”Vem anser Du i allmänhet är bäst lämpad att sköta följande service?” (%, 2010) (Källa: Välfärdsstatsundersökningen 2010, Umeå universitet)

Med tanke på detta stora stöd för välfärden är det minst sagt märkligt att socialdemokraterna inte vågade/vågar driva en politik för ökade skatter till välfärden och säga nej till vinstdrivande företag i välfärden.

Intressant?

Möjligt med offensiv välfärdspolitik

(Detta inlägg har även publicerats i tidningen ETC 15 okt 2010)

Det är möjligt att driva en mer ambitiös välfärdspolitik än vad de två blocken gör. Det finns ett stort stöd hos svenskarna för en utbyggd välfärd och det finns pengar för det om vilja finns.

I flera viktiga välfärdsfrågor – pengar till välfärden, offentliga jobb och uttag av vinster – skiljde sig de rödgrönas och Alliansens valmanifest förvånansvärt lite åt och det fanns inga offensiva förslag i dessa frågor. Det kan få oss att tro att detta är vad som är politiskt möjligt att genomföra. Och det gör att den offentliga debatten om hur välfärden kan utvecklas begränsas.

I dessa tre välfärdsfrågor var skillnaderna mellan de rödgrönas och Alliansens valmanifest små:

  • Pengar till välfärden. De rödgröna accepterade nästan alla Alliansens skattesänkrningar, ca 100 miljarder kronor, vilket gjorde att de rödgrönas satsningar på välfärden inte skiljde sig speciellt mycket från Alliansens.
  • Jobb inom vård och omsorg. Sedan början av 90-talet, då nedskärningarna i offentlig sektor började, har det tom 2007 försvunnit ca 170 000 jobb inom hälso- och sjukvård och socialtjänst (Källa: AKU, SCB). Inget av blocken har kommit med något förslag om att kraftigt öka antalet anställda inom hälso- och sjukvården, säg med 100 000 personer.
  • Vinster i välfärden. De rödgröna kunde aldrig enas inför valet om ett förbud för privata företag att ta ut vinster inom skola, vård och omsorg, vilket gjorde att det inte fanns något block som företrädde denna linje.

Är det då omöjligt med en mer långtgående välfärdspolitik än det som de rödgröna och Alliansen företräder?

Låt oss först titta på hur mycket mer pengar som kan fås fram till välfärdssatsningar. Sänkningen av den så kallade skattekvoten (skatternas och avgifternas andel av bruttonationalprodukten) under det senaste decenniet – av först socialdemokraterna och sedan Alliansen – har inneburit stora uteblivna skatteintäkter. Mellan år 2000 och 2010 har skattekvoten sänkts från 53 till 46 procent. Om vi hade haft samma skattekvot idag som 2000 hade vi/samhället haft ca 220 miljarder mer i skatteinkomster som skulle ha kunnat användas till välfärden. (Källa: NR, SCB, egna beräkningar)

Förutom dessa 220 skattemiljarder finns det ett stort överskott i den offentliga sektorn på ca 430 miljarder (sk offentlig finansiell nettoförmögenhet) (Källa: Ehrenberg, Ljunggren, ETC, 2010). Detta skulle också kunna användas till välfärdsinvesteringar, t ex att anställa i offentlig sektor. Det kan diskuteras om det alltid är bra med en stor offentlig finansiell nettoförmögenhet. Såväl stat som kommuner har ”samlat i ladorna” samtidigt som man säger sig inte ”ha råd” att driva viktiga verksamheter. Nedan ges exempel på kostnader per år för några tänkbara välfärdsreformer (Källa: Ehrenberg, Ljunggren, ETC, 2006):

– Anställa 100 000 arbetslösa i offentlig sektor: ca 5 miljarder kr

– Införa fri barnomsorg: ca 10 miljarder kr

– Införa avgiftsfri kollektivtrafik: ca 15 miljader kr

Om det nu finns pengar till välfärden, finns det då stöd hos svenskarna för en generös offentlig välfärd?

År 2002 ville 79 procent av svenskarna öka skatteutgifterna till sjuk- och hälsovård och 65 procent kunde tänka sig att betala mer i skatt om den gick till sjuk- och hälsovård (undersökning av Staffan Svallfors, Umeå universitet). Enligt en annan undersökning, av Skop från i år, tyckte tre av fyra svenskar att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera hela vinsten i skolan.

Att det går att gå till val med en ambitiös välfärdspolitik visar exemplet Norge. Under flera mandatperioder hade socialdemokraten Stoltenberg och kristdemokraten Bondevik omväxlande innehaft statsministerposten. De socialdemokratiska regeringarna under Stoltenberg hade bedrivit en nästan lika marknadsvänlig politik som de borgerliga regeringarna. 2004 drog LO i Norge igång en medlemskampanj där man frågade sina medlemmar vilken politik de ville skulle föras av nästa regering, vilket resulterade i ett valprogram med 54 krav. Full lön vid sjukdom, bibehållna avtalspensioner, fasta jobb och att kämpa mot en förlängning av arbetsdagen, var några av de viktigaste kraven från medlemmarna. LO-kampanjen tvingade ledningen i Arbeiderpartiet, med Stoltenberg i spetsen, att ändra kurs.

Vändningen innebar att Arbeiderpartiet återtog sitt väljarstöd och kunde bilda en rödgrön regering i valet 2005. Strax efter regeringsskiftet infriade regeringen flera löften, bl a stoppade man planerade privatiseringar, förbjöd etableringen av nya privatskolor och avsatte mer pengar till den offentliga sektorn.

Om en offensiv välfärdspolitik lanseras, finns alla chanser i världen att en majoritet av folket åter kan komma att stödja en sådan politik – bara den är väl underbyggd och verkligen skulle gör skillnad.

Intressant?

Svaga grupper förlorare på regeringens politik

Under regeringens fyra år vid makten har de svaga grupperna i Sverige missgynnats dvs arbetslösa, sjukskrivna, ensamstående med barn mfl. Den fattigaste tiondelen av befolkningen har fått sin disponibla inkomst sänkt med 5 procent sedan 2007.

Det är väl ingen som är förvånad över att arbetslösa och sjukskrivna har fått det sämre sedan borgarna tog över makten men det är alltid intressant att se det i siffror och se hur försämringar i a-kassa och sjukpenning påverkar andra grupper tex ensamstående med barn.

Vi kan börja med att se hur ersättningarna har förändrats för arbetslösa och sjukskrivna. Som diagrammet visar har de sänkts med ca 5 respektive 8 procentenheter mellan 2006 och 2010.

Regeringen har alltså sänkt ersättningarna för grupper som redan innan sänkningarna levde på marginalen och som nu har fått det ännu svårare. I dessa grupper finns det många familjer med barn som nu har fått sämre uppväxtförhållanden.

Regeringens motiv till dessa sänkningar har bla varit att minska ”fusket” med ersättningarna och öka de ”ekonomiska drivkrafterna” att ta ett jobb. Att försöka minska fusk i ersättningarna genom att sänka ersättningarna innebär att alla (en stor majoritet) de andra som inte fuskar bestraffas och får sin levnadsnivå sänkt. Att det förekommer viss fusk är något man får räkna med när man har generösa ersättningssystem. Självklart ska man försöka minimera fusket så långt det går men utan att straffa den stora majoritet som inte gör det. När det gäller A-kassan så är ju inte problemet idag att för få söker jobb utan att det finns för få jobb att söka. Förutom sänkt levnadsnivå för arbetslösa får även sänkt A-kassa effekten att lönerna hålls nere då arbetslösa är beredda att ta lägre betalda jobb. En mer rättvis arbetsmarknadspolitik skulle vara att kombinera en generös A-kassa med ökad offentlig konsumtion tex investeringar i klimatomställning, anställa i skola, vård och omsorg.

Ett annat sätt att se hur svaga grupper har påverkats av regerings politik är att titta på hur inkomsten efter skatt och bidrag (dvs disponibel inkomst) har förändrats för de fattigaste personerna i befolkningen. Diagrammet nedan visar förändringen av disponibel inkomst när befolkningen delas in i tio lika stora grupper (dvs deciler), från den tiondel med lägst disponibel inkomst till den rikaste tiondelen. Den fattigaste tiondelen har alltså fått sin disponibla inkomst sänkt med 5%.

Källa: SCB

Detta diagram visar alltså resultatet av regeringens fördelningspolitik under mandatperioden och de fattigaste har blivit ännu fattigare. Det är ett kvitto på en misslyckad politik.

Dessa försämringar har bidragit till en kraftig ökning av relativa fattigdomen i hela befolkningen och särskilt i utsatta grupper som ensamstående med barn från 20 till 30%:

Källa: SCB

Jag vill tacka Marika Lindgren Åsbrink för de två första diagrammen som jag tagit från hennes blogg Storstad. Hon har även skrivit flera bra inlägg om detta, tex här, här och här.

Läs även Roger Jönsson.

Andra som skrivit om barnfattigdom.

Intressant?

Sommaruppehåll

Nu har jag sommaruppehåll ett par veckor med bloggen, återkommer senare i juli.

Sjukvård: USA är ett avskräckande exempel – replik

Idag fick jag en replik publicerad på SVT Debatt på en artikel av Sven Larsson.

Sven Larssons artikel: USA förebild för Sverige

Min replik: USA ett avskräckande exempel

Intressant?

Vinstdriven sjukvård inte effektivare än offentlig

Jag har skrivit en debattartikel om att vinstdriven sjukvård inte är mer kostnadseffektiv än offentlig sjukvård och som publicerades på SVT Debatt idag. Du kan läsa artikeln här.

Intressant?