Monthly Archives: oktober 2010

Möjligt med offensiv välfärdspolitik

(Detta inlägg har även publicerats i tidningen ETC 15 okt 2010)

Det är möjligt att driva en mer ambitiös välfärdspolitik än vad de två blocken gör. Det finns ett stort stöd hos svenskarna för en utbyggd välfärd och det finns pengar för det om vilja finns.

I flera viktiga välfärdsfrågor – pengar till välfärden, offentliga jobb och uttag av vinster – skiljde sig de rödgrönas och Alliansens valmanifest förvånansvärt lite åt och det fanns inga offensiva förslag i dessa frågor. Det kan få oss att tro att detta är vad som är politiskt möjligt att genomföra. Och det gör att den offentliga debatten om hur välfärden kan utvecklas begränsas.

I dessa tre välfärdsfrågor var skillnaderna mellan de rödgrönas och Alliansens valmanifest små:

  • Pengar till välfärden. De rödgröna accepterade nästan alla Alliansens skattesänkrningar, ca 100 miljarder kronor, vilket gjorde att de rödgrönas satsningar på välfärden inte skiljde sig speciellt mycket från Alliansens.
  • Jobb inom vård och omsorg. Sedan början av 90-talet, då nedskärningarna i offentlig sektor började, har det tom 2007 försvunnit ca 170 000 jobb inom hälso- och sjukvård och socialtjänst (Källa: AKU, SCB). Inget av blocken har kommit med något förslag om att kraftigt öka antalet anställda inom hälso- och sjukvården, säg med 100 000 personer.
  • Vinster i välfärden. De rödgröna kunde aldrig enas inför valet om ett förbud för privata företag att ta ut vinster inom skola, vård och omsorg, vilket gjorde att det inte fanns något block som företrädde denna linje.

Är det då omöjligt med en mer långtgående välfärdspolitik än det som de rödgröna och Alliansen företräder?

Låt oss först titta på hur mycket mer pengar som kan fås fram till välfärdssatsningar. Sänkningen av den så kallade skattekvoten (skatternas och avgifternas andel av bruttonationalprodukten) under det senaste decenniet – av först socialdemokraterna och sedan Alliansen – har inneburit stora uteblivna skatteintäkter. Mellan år 2000 och 2010 har skattekvoten sänkts från 53 till 46 procent. Om vi hade haft samma skattekvot idag som 2000 hade vi/samhället haft ca 220 miljarder mer i skatteinkomster som skulle ha kunnat användas till välfärden. (Källa: NR, SCB, egna beräkningar)

Förutom dessa 220 skattemiljarder finns det ett stort överskott i den offentliga sektorn på ca 430 miljarder (sk offentlig finansiell nettoförmögenhet) (Källa: Ehrenberg, Ljunggren, ETC, 2010). Detta skulle också kunna användas till välfärdsinvesteringar, t ex att anställa i offentlig sektor. Det kan diskuteras om det alltid är bra med en stor offentlig finansiell nettoförmögenhet. Såväl stat som kommuner har ”samlat i ladorna” samtidigt som man säger sig inte ”ha råd” att driva viktiga verksamheter. Nedan ges exempel på kostnader per år för några tänkbara välfärdsreformer (Källa: Ehrenberg, Ljunggren, ETC, 2006):

– Anställa 100 000 arbetslösa i offentlig sektor: ca 5 miljarder kr

– Införa fri barnomsorg: ca 10 miljarder kr

– Införa avgiftsfri kollektivtrafik: ca 15 miljader kr

Om det nu finns pengar till välfärden, finns det då stöd hos svenskarna för en generös offentlig välfärd?

År 2002 ville 79 procent av svenskarna öka skatteutgifterna till sjuk- och hälsovård och 65 procent kunde tänka sig att betala mer i skatt om den gick till sjuk- och hälsovård (undersökning av Staffan Svallfors, Umeå universitet). Enligt en annan undersökning, av Skop från i år, tyckte tre av fyra svenskar att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera hela vinsten i skolan.

Att det går att gå till val med en ambitiös välfärdspolitik visar exemplet Norge. Under flera mandatperioder hade socialdemokraten Stoltenberg och kristdemokraten Bondevik omväxlande innehaft statsministerposten. De socialdemokratiska regeringarna under Stoltenberg hade bedrivit en nästan lika marknadsvänlig politik som de borgerliga regeringarna. 2004 drog LO i Norge igång en medlemskampanj där man frågade sina medlemmar vilken politik de ville skulle föras av nästa regering, vilket resulterade i ett valprogram med 54 krav. Full lön vid sjukdom, bibehållna avtalspensioner, fasta jobb och att kämpa mot en förlängning av arbetsdagen, var några av de viktigaste kraven från medlemmarna. LO-kampanjen tvingade ledningen i Arbeiderpartiet, med Stoltenberg i spetsen, att ändra kurs.

Vändningen innebar att Arbeiderpartiet återtog sitt väljarstöd och kunde bilda en rödgrön regering i valet 2005. Strax efter regeringsskiftet infriade regeringen flera löften, bl a stoppade man planerade privatiseringar, förbjöd etableringen av nya privatskolor och avsatte mer pengar till den offentliga sektorn.

Om en offensiv välfärdspolitik lanseras, finns alla chanser i världen att en majoritet av folket åter kan komma att stödja en sådan politik – bara den är väl underbyggd och verkligen skulle gör skillnad.

Intressant?

Annonser